Äntligen skulle det bli av. I flera år hade jag drömt om att besöka italienska trädgårdar. Nu hade jag också fått familjen med mig. Barnen som är måttligt roade av trädgårdar, oavsett de är italienska eller svenska, skulle mutas med lämpliga doser onlinespel på internetcaféer. Den fotointresserade mannen lockades med bildsköna italienskor. Men det verkliga målet var att hinna med så många trädgårdar som möjligt. Tidplanen var var minst sagt snäv. Dagsrutterna var lika detaljerade som tidtabellerna till Londons tunnelbanenät, adresserna dubbelkollade och kartor inköpta.
Väl i Toscana insåg jag snabbt att jag missat tre mycket vitala punkter:
• Den intensiva trafiken. Här överlever bara de starkaste och modigaste, allt enligt Darwins lära.
• Bristen på upplysande vägskyltar. När antalet valmöjligheter ökar är skyltarna som bortblåsta.
• Nybörjarkursen i Italienska.
Det som på kartan såg ut att vara två mil och högst ta en halvtimma, slutade ofta med tio mils körsträcka, otaliga frågor om vägen och ett antal timmars försening. Det vara bara att slänga planeringen, välja det jag allra helst ville se och hoppas att vi åtminstone hittade dit.
Villa Gamberaia strax utanför Florens anses som ett av trädgårdshistoriens storverk. Ett besök där var förstås ett måste. Eftersom jag tvingade maken att köra, fick jag ansvara för kartläsningen. Vad som sedan hände känner jag därför stort ansvar för.
På något sätt missade vi den rätta avtagsvägen, men vänliga italienare förklarade att man kunde köra en annan väg, över bergen. Efter några kilometer blev vägen löjligt smal och stupen fasansfulla. Jag svettades av nervositet och barnen var nära sammanbrott. Plötsligt hände det. I en extremt brant nerförsbacke på andra sidan berget får vi möte. Det italienska paret insisterade på att vi skulle backa. I första försöket körde maken in i bergväggen. Då lämnade jag och barnen bilen i uppjagat tillstånd. Under tiden började motorn ryka, men uppför backen kom bilen till slut. Italienarna passerade glatt vinkande medan vit rök bolmade ut från vår överansträngda motorhuv.
Där stod vi. Högt uppe på ett berg någonstans utanför Florens med en obrukbar bil och chockade barn som bara ville åka hem. Vad gör man? Inte mycket. Mer än att fantisera om att bilen skulle brinna upp och en utmärglad svensk familj skulle hittas irrande omkring på bergstoppen först efter en vecka. Eller kanske ringa biluthyrningsfirman och förklara att vi kraschat deras bil, kört sönder motorn men att vi inte visste var?
Aldrig förr har vägen varit så tom på bilmekaniker, bärgningsbilar och folk över huvud taget. Men efter ett par timmar slutade motorn ryka och vi chansade på att köra vidare. Plötsligt såg vi trädgården som i en hägring. Överlycklig kunde jag strosa runt bland hundraåriga välansade buxbomsparterrer. Stillheten var total och utsikten hänförande. Barnen lovades dyr glass, extra speltid och godis så fort vi passerade nästa internetcafé. Mannen kunde se fram emot en helflaska vin.
Vid dammen stötte jag på ägaren själv. Fortfarande en smula darrig efter skräckfärden kunde jag inte låta bli att fråga hur tusentals trädgårdsentusiaster lyckades hitta dit. Vägen var ju så smal och inga skyltar syntes till. Då höjer Signore Orsi på sina italienska ögonbryn och säger bekymrat ”Va, körde ni den farliga bergsvägen? Alla andra tar den stora vägen direkt från Florens".
Men så är det. Som trädgårdsentusiast är man villig att riskera livet för att få se en omtalad grön oas. Och den italienska trädgården är onekligen värd en omväg.
