En gång har det legat ett hus här. Idag är det en ödetomt. Men vem vill inte bygga ett hus på den här platsen? Det är nästan så att man har lust att börja gjuta en egen husgrund mitt i det blåaste blåa.
Tänk dig att kunna doppa tårna i scillahavet under en tidig vårfrukost ...
Gillar du tävlingar? Själv är jag kluven.
Det är ju inte så mycket att snacka om när det gäller vem som springer snabbast, hoppar högst eller simmar fortast. Men parker och blommor?
Förra året utsågs Norrvikens trädgårdar till landets vackraste park. Snart startar omröstningen av årets park. Du kan påverka årets resultatet genom att rösta här.
Du kan också rösta på din favoritblomma i tävlingen Sveriges vackraste blomma. Precis som Melidifestivalen har tävlingen ett antal delfinaler. Om du röstar här har du dessutom chans att vinna en Apple iPod – allt till Linnés ära.
Bilden tog jag under ett besök i sveriges vackraste park.
En del njuter av av att fynda märkeskläder, smutta årgångsvin eller shoppa teknikprylar. Själv blir jag lycklig av att strosa runt i min lilla trädgård. Ständigt på spaning efter nya bekantskaper.
OK. Jag erkänner. Jag hade näsan väldigt långt ner i myllan för att upptäcka de första spirande bladen. Än så länge är de är bara ett par centimeter stora. Men snart förvandlas skotten till en stor rugge i lysande blått. Mina förgätmigej är på gång. Och jag blir så lycklig.
Sedan blir ju inte livet sämre om man råkar klädfynda, hittar ett fyndvin och att tekniken fungerar.
Det går inte att låta bli. Man måste helt enkelt klappa de små ludna topparna. Inget är så mjukt som en videkisse.
Sov du lilla videung, än så är det vinter. Hm. Är det verkligen så? Själv är jag en ivrig vårspanare och har bestämt mig för att våren kommer med viden.
Det här är mina bästa trädgårdsvänner. Röda, mjukt runda med svarta prickar. Det är svårt att ta ett sådant djur på allvar. Mest tycker man ju att de är söta. Egentligen är de läskiga rovdjur. På matsedeln står bladlöss. Är pigorna riktigt hungriga kan de mumsa i sig 50 löss om dagen. Inte illa alls.
Och nej, antalet prickar visar inte ålder, utan art. Att bli nyckelpigeexpert är inte lätt. Det finns tusentals olika arter. Men om du räknar till sju prickar har du hittat en liten Coccinella septempunctata.
Efter en hel vinters sömn är det snart dags att göra lite nytta. I trädgården brukar det tyvärr finnas gott om mat.
De kallas galantofiler. Människor som blir besatta av snödroppar. De kan ägna ett helt liv åt att odla, samla och njuta av den diskreta vårblomman. Och de har att göra. Det lär finnas flera hundra olika sorter.
Det kanske kan tyckas konstigt att en färglös och oansenlig växt får så många att bli passionerade. När det finns andra blommor som sprakar av färg, form och doft. Men ta en närmare titt. Visst är det något särskilt med den tåliga droppen?
Det är nog med snödroppar som med vissa människor. Sådana som inte tar någon plats och är lätta att se förbi. Prova att titta en extra gång. Vem vet vad som händer då?
Rapporterat vårtecken: Krokus
Observationsplats: Under några torra löv i trädgården
Bästa egenskap: Glädjespridare
Sågs senast: I lökpåsen från Konsum
I höstas petade jag ner några torra lökar i rabatten och glömde bort dem. Hokus krokus. Vilket trolleri! Ett halvår senare står de där i all sin prakt. Lysande, pråliga och lockande.
Påminn mig att plantera fler lökar i höst.
Varje år inträffar samma mirakel. Ena dagen liggen snön i drivor, nästa dag är marken täckt av de underbaraste vårblommor. Dikesrenar, skogsgläntor och rabatter lyser upp i gulaste gult och vi kan bara häpna.
Vintergäck. Smaka på namnet. En blomma som gäckar vintern. Finns det något bättre?
Det är lätt att bli vårrusigt yr och i pur glädje tanklöst hänga undan de mörka vinterjackorna. Egentligen vet vi bättre. Men nu törstar vi efter färg, ljus och spirande knoppar. Våren är här!
Min nya vana är bara ett par månader gammal. Den är ganska tuff, men jag börjar vänja mig. Vid en tid då de flesta sover som allra skönast, stiger jag upp och ger mig ut på en rask promenad. Oftast är jag inte riktigt vaken och då känns det skönt att alltid stöta på samma gäspande människor vid busshållplatsen och möta samma hundar som vädrar morgonluft. Så har det varit varje dag i snöstorm, ösregn, dimma och grådis. Men det finns en syn som varje morgon känns extra varm och trygg. Det är ett lysande växthus som strålar likt ett UFO i det mörka grannskapet. Och jag blir så nyfiken. Vad finns därinne i det varma växthuset som ges sådan omtanke? Endera dagen knackar jag nog på och frågar.
Så här ser mina frösådder ut. I mina drömmar alltså. I verkligheten har jag inte ens inhandlat ett endaste frö. Det brukar sluta med att jag i desperation sår jätteverbena i slutet av maj. Har jag tur blommar de i oktober. Men det gör inget. Mycket av trädgårdsnöjet ligger i att drömma. Om ogräsfria rabatter, praktskördar eller rara växter. Men mest om att få sitta ute och njuta av en kopp kaffe och känna värmen av vårsolen.
Så här fint ser det ut i växthuset hos Christer i Tråvad.
En knöl kan vara godartad, en drummel, ett kräk, en potatis, älskad eller hatad. Alla har vi någon erfarenhet av en knöl. Goda eller dåliga. De bästa knölarna är fula, bruna och bär hopp om överdådig blomprakt. De ätbara är inte så dumma de heller. Helst då nykokta med smör. Mums! Andra knölar är man gärna utan.
Den är vacker, men ack så giftig. Namnet Helleborus betyder också "örten som dödar när den ätes". Därför användes pulvriserad rot från julrosen till råttgift och som skydd mot björn och varg. Mer tvivelaktigt var kanske bruket att medicinera med julros för att bota mentalsjuka.
Så här års kan man knappt se sig mätt på julrosen. Men nöj dig med att titta, känsliga personer kan lätt få utslag av att röra dess frön. Och även om röken från en bränd rot anses ge dig kontakt med andevärlden, rekommenderas bränning utomhus - utan att andas in röken. Annars lär man själv hamna bland andarna.
Det är grått och blåser iskalla vindar. Jag drar kappan tätare om kroppen, tänker dystra tankar, men blir plötsligt förvirrad. En blommande magnolia? I tron att jag ramlat över en botanisk sensation skyndar jag på stegen. Väl framme tappar jag hakan. Någon har fäst ett hundratal vita tygblommor på en vintertrött syrenbuske mitt i city. Är det en djup konstinstallation eller resultatet av någon som desperat längtar efter våren? Egentligen spelar det ingen roll. Bara tanken på att någon tagit sig tid att surra fast alla tygblommorna gör mig glad. Vilken överraskning!
